Mitt liv — från Wang Din till världen

En självbiografi

Nina Lamyuan Khamking

Utkast — 21 June 2026

3,172
Svenska ord
1,548
Engelska ord
3
Kapitel skrivna

📖 Innehåll

  1. Flickan från Wang Din 1,419 ord 🔄
  2. Ett nytt land 1,465 ord 📝
  3. När ansvar blir en livsstil 288 ord 📝

Kapitel 1: Flickan från Wang Din

Barndomen i Thailand, familjen, byn, naturen och de första drömmarna

En flicka från Wang Din. Det är mer än en plats. Det är en identitet. När jag skriver orden "En flicka från Wang Din" händer något inom mig. Kroppen minns innan tankarna gör det. Bilder, dofter och känslor stiger upp till ytan.

Jag ser risfälten. Jag känner den heta solen mot huden och den torra jorden under mina bara fötter. Jag hör syrsorna i kvällsmörkret och känner doften av jord efter regnet. Och jag ser en liten flicka springa längs de dammiga vägarna. Den flickan är jag.

När människor tänker på en by i Thailand föreställer de sig ofta något vackert och enkelt. Grönska, natur och människor som lever nära varandra. Allt det fanns. Men det är inte det jag minns starkast. Jag minns fattigdomen.

Vi hade mat på bordet. Vi hade kläder. Vi hade ett hem. Familjen ägde risfält och livet kretsade kring odlingen. En del av året arbetade vi med riset. Under andra perioder arbetade mamma på sockerrörsfälten eller med bomull, beroende på säsong. Vi hade alltid ris att äta, ingen gick hungrig, men pengar fanns det aldrig gott om. Jag visste det redan som barn. Inte för att jag förstod ekonomi, utan för att pengar ständigt fanns i de vuxnas samtal. Jag hörde oron i deras röster. Jag hörde diskussionerna om vad vi inte hade råd med. Utbildning kostade pengar. Sjukvård kostade pengar. Framtiden kostade pengar. Och pengar var alltid något som saknades.

Jag lärde mig tidigt att inte be om saker. Jag ägde inte en enda leksak under hela min barndom. Inte en enda. Då tänkte jag inte på det – det var bara så livet såg ut. Min värld var annorlunda. Jag fick tidigt hjälpa till att ta hand om mina två yngre syskon, och ansvar blev en naturlig del av vardagen.

I skolan hade jag aldrig riktigt några vänner. Jag minns att jag ofta kände mig annorlunda, och jag mötte avundsjuka blickar som jag då inte förstod meningen med. Jag lekte mer med killarna. Vi klättrade i träd och rörde på oss, vilket passade mig eftersom jag alltid gillat att vara aktiv. Jag klarar inte av drama, falskhet och lögner. Det får hela mitt nervsystem att gå i obalans; jag känner direkt i kroppen när något är fel. Bland tjejerna var det tyvärr ofta mycket snack bakom ryggen.

Vardagens eko och en stund av frid

Mina föräldrar bråkade nästan varje dag. Om jag ska vara ärlig minns jag inte de enskilda bråken särskilt väl längre. Det är som om mycket har suddats ut med tiden. Kanske har jag förträngt delar av det, eller så blev det helt enkelt för vardagligt. När något händer dag efter dag, år efter år, slutar man till slut att lägga märke till det. Det blir en del av bakgrundsbruset.

Mamma arbetade hårt. Pappa levde på sitt sätt; han rökte cannabis nästan varje dag och arbetade inte som mamma gjorde. Det skapade en ständig frustration, ilska och besvikelse mellan dem. Ibland blev bråken fysiska. Jag minns skadorna efteråt – en tappad tand, bulor, blåmärken och sår.

Men när jag berättar om min pappa vill jag vara rättvis. Han var aldrig elak mot mig eller mina syskon. Aldrig. Han slog oss aldrig och var alltid snäll mot sina barn, men han var helt okapabel att ta hand om oss.

Mitt bästa minne från barndomen härstammar mitt ur detta kaos. Under hela den tid mina föräldrar bodde tillsammans var det nästan bara bråk, men märkligt nog är det inte konflikterna som har stannat kvar starkast. Det är en kväll. En enda kväll.

Vi satt i en liten stuga ute bland risfälten. Den stod på pålar ovanför marken, som många stugor gör på den thailändska landsbygden. Golvet var byggt av trä och bambu, taket bestod av halm och det fanns nästan inga väggar. Stugan var öppen mot fälten åt alla håll, en plats där människor satt för att vila från arbetet, söka skugga under dagen eller bara njuta av kvällsbrisen efter att solen gått ner.

Jag minns hur mörkret sakta lade sig över risfälten. Jag minns den varma vinden mot huden, ljudet av syrsorna och doften av jord. Och himlen... jag har aldrig sett så många stjärnor sedan dess. Det fanns inga gatlyktor, inga stadsljus, ingenting som störde mörkret. Vi hade inte ens en vanlig lampa, utan tände en fotogenlampa. Hela himlen glittrade. Det kändes som om universum hade öppnat sig ovanför oss.

Min pappa satt där tillsammans med en vän. De pratade lågmält och rökte. Mamma var också där, men hon höll på med annat. För ovanlighetens skull sa hon ingenting. Kanske var hon trött, kanske orkade hon inte tjata längre. För en gångs skull var det lugnt. Inga höga röster, inga anklagelser, inga bråk. Bara stillhet.

Pappa blåste röken mot mig och jag skrattade. Jag minns fortfarande ljudet av mitt eget skratt. Jag minns stjärnorna, den mörkblå natthimlen och känslan av att allt var bra. Bara för en stund. Av alla minnen från min barndom är det den kvällen som lyser klarast. Inte för att något stort hände, utan för att inget dåligt hände. För att alla var lugna. För att jag fick känna mig trygg och bara vara ett barn. Det var den lyckligaste stunden under hela min barndom.

Uppbrottet

Efter nästan varje bråk hade mamma sagt att hon skulle lämna pappa. Men hon hade alltid kommit tillbaka, och till slut slutade jag tro på hennes ord. De andra gångerna lämnade hon aldrig byn, men en dag förändrades allt på riktigt. Mamma lämnade byn och flyttade ända till Bangkok.

Det var då jag såg min pappa gråta. Jag minns fortfarande hans ansikte och tårarna. Han var inte en man som visade känslor, han sa aldrig mycket. Men den dagen grät han. I samma ögonblick förstod jag något som ingen behövde säga högt. Den här gången var det på riktigt. Mamma skulle inte komma tillbaka. Deras historia var över.

I Bangkok träffade hon mannen som senare skulle bli min styvfar, och så småningom förberedde hon sig för att flytta med honom till Sverige. Innan hon flyttade till Sverige kom hon tillbaka till byn från Bangkok och hälsade på då och då. Innan hon slutgiltigt gav sig av sa hon till mig att jag måste hjälpa mormor och morfar att ta hand om mina syskon. Att jag skulle vara en duktig flicka.

Och vi barn blev kvar i Thailand. Under två långa år splittrades familjen. Min syster bodde hos mormor och morfar, min bror bodde hos farmor och farfar, och själv pendlade jag däremellan. Jag hörde hemma lite överallt och samtidigt ingenstans. Pappa försvann mer eller mindre ur våra liv under den tiden; jag visste varken var han var eller vad han gjorde.

Det sista året innan vi skulle flytta till Sverige bodde vi alla tre syskon hos mormor och morfar. Min mormor var en kvinna som få människor glömde. Hon drack för mycket, och när hon blev arg var folk rädda för henne. Jag var också lite rädd, men samtidigt älskade och beundrade jag henne. För mig var hon stark – en av de starkaste människor jag någonsin mött.

Först som vuxen började jag förstå varför hon var som hon var. Hon hade själv blivit misshandlad som barn och utsatts för många orättvisor. Idag tror jag att hon bar på mer smärta än någon egentligen visste. Trots det fortsatte hon alltid framåt. Hon skrämde mig ibland, men hon imponerade också på mig.

Idag lever hon inte längre. I Thailand är folk väldigt rädda för andar, och efter hennes död var det ingen som vågade passera hennes hus. Så kraftfull var hennes ande. På något märkligt sätt känns allt det där sant än idag – hon lämnade ingen oberörd.

Efter två år i Sverige hade mamma lyckats fixa alla papper för oss barn så att vi äntligen kunde komma efter. Hon ville att vi skulle få en bättre framtid.

Nu skulle jag lämna Wang Din. Lämna Thailand och allt som hittills hade varit mitt liv. Och till skillnad från vad många kanske tror, var jag inte ledsen. Jag var glad.

Jag älskade människorna omkring mig, jag älskade farmor och farfar, mormor och morfar, och jag älskade min by. Men jag längtade efter något mer. Jag hade sett fattigdomen, hört den ständiga oron över pengar och sett hur hårt människor slet för att få livet att gå ihop. När möjligheten att flytta till Sverige kom, såg jag inte slutet på något. Jag såg början.

För första gången kunde jag se en annan framtid framför mig. En framtid som fanns långt bortom risfälten.

Kapitel 2: Ett nytt land

Flytten till Sverige som elvaåring. Språket, kulturen och känslan av att stå mellan två världar.

Jag var elva år när jag lämnade Thailand och flög till Sverige.

Jag minns fortfarande när flygplanet landade i Köpenhamn. När dörrarna öppnades högg luften till i mina lungor. Det gjorde nästan ont att andas, som om luften hade vassa kanter. Jag drog upp axlarna mot öronen och stirrade på min egen andedräkt som förvandlades till vit rök i luften. Jag hade aldrig sett min egen andedräkt förut.

Men jag minns att jag tyckte att det var kul. Min bror och jag tittade på varandra, fyllde lungorna med den kalla luften och blåste ut långa, vita moln. Vi ställde oss bredvid varandra och låtsades att vi rökte riktiga cigaretter, precis som de vuxna. Vi skrattade åt hur röken bara fortsatte att komma ur våra munnar. Jag brydde mig inte om att jag skakade. Allt var nytt. Allt var spännande.

Jag minns bilresan från Köpenhamn till byn tillsammans med min mamma och min styvpappa. Min styvpappa hade jag träffat för första gången i Thailand, och han verkade så otroligt snäll. Redan då accepterade jag honom som den pappa jag aldrig riktigt hade haft.

Inne i hans bil möttes jag av en helt ny värld av dofter. Från backspegeln hängde en liten grön pappersgran – en sådan där Wunderbaum som fanns i var och varannan svensk bil på den tiden. Den spred en tung, kemisk doft av tallbarr i kupén. Blandat med lukten av bilklädsel och min styvpappas främmande parfym blev den doften min allra första förnimmelse av det som skulle bli mitt nya hem.

Jag satt tryckt mot fönstret hela vägen och tittade ut. Allt såg annorlunda ut. Träden hade gula, orange och röda löv. Många låg redan på marken. För oss som kom från Thailand var det en märklig syn. Vi hade aldrig upplevt hösten på det sättet.

Min bror tittade ut genom fönstret en stund, rynkade pannan och frågade sedan:

– Har det brunnit i skogen?

Han förstod inte varför träden såg ut som de gjorde. Idag skrattar vi åt minnet, men då var frågan helt logisk. Vi hade aldrig sett löv byta färg eller falla av grenarna. För oss såg skogen sjuk ut, nästan som om en katastrof hade inträffat. Det var vårt första möte med den svenska hösten.

Nya upptäckter och den dolda hierarkin

De första månaderna i Sverige var fyllda av upptäckter. Allt var nytt – husen, vägarna, människorna, maten och språket. Trots att vi hade lämnat allt vi kände till bakom oss var jag inte rädd. Jag var nyfiken. Livet från Thailand fanns fortfarande kvar inom oss. Glädjen fanns kvar. Förmågan att hitta äventyr i det enkla hade följt med oss över halva jordklotet.

Ankomsten till den svenska vintern blev en chock för våra kroppar. Vi hade bara med oss våra tunna kläder från Thailand. Det fanns inget i vår garderob som kunde stoppa den skånska kylan, och frosten gick rakt igenom tyget.

Samtidigt började vardagen i skolan ta form. Jag minns min första dag i den svenska klassen. Jag var faktiskt inte rädd för att börja skolan, tvärtom tyckte jag att det var spännande. Men jag blev totalt uttittad av alla barn i hela skolan. Det fanns inte många utlänningar på den tiden; min bror och jag var de enda, förutom en tjej i min klass som var adopterad från Chile. Vi stack ut på alla sätt. Vi såg annorlunda ut, pratade ett främmande språk och hade precis bytt risfälten i Thailand mot den nordskånska landsbygden i Göinge kommun.

När jag gick in i klassrummet överraskade det mig hur alla elever ville hälsa på mig. De ställde sig på rad för att skaka hand. En efter en kom de fram med ett leende. De ville vara vänliga, men för mig utlöste det en inre panik. Det krockade med allt jag hade lärt mig. I Thailand rörde flickor och pojkar inte varandra på det sättet när jag var barn. Att plötsligt tvingas ta pojkar i min egen ålder i handen kändes fel, nästan förbjudet. Jag visste inte vart jag skulle titta. Jag log artigt och gjorde som de ville, men inombords darrade jag av osäkerhet. Det var min första riktiga kulturkrock.

Snart dog klasskamraternas nyfikenhet ut, vardagen tog över och med den kom en mörkare verklighet – den tysta utfrysningen.

I Thailand var elakheter öppna. Om någon ogillade dig fick du höra det direkt. Det var högljutt och hårt, men man visste var man hade varandra. I Sverige var grymheten ljudlös. Den gömde sig i blickar som vändes bort, viskningar som tystnade när man gick förbi och plötsliga ryggar. Mot den sortens krigföring var jag helt försvarslös. Det fanns inga ord att slå tillbaka mot, men kylan kändes i hela kroppen.

Hela min världsbild vändes upp och ner. Jag kom från en kultur där idealet var att visa respekt, lyda vuxna och göra sitt allra bästa i skolan. I det svenska klassrummet mötte jag något som jag långt senare skulle förstå som Jantelagen. Där och då var jag bara förvirrad.

Jag minns min totala förvirring inför hierarkin. Den elev som gjorde bäst ifrån sig, som var duktig och pluggade, blev hånad, kallad för "pluggis" och mobbad. Samtidigt satt klassens värstingar, de som var sämst i skolan, som störde lektionerna och var kaxiga mot lärarna, och hyllades som kungar av de andra. Allt jag hade lärt mig om rätt och fel, om status och prestation, var plötsligt värdelöst. Jag var totalt borttappad.

Ensamheten under högstadiet

Jag hade inga vänner och mådde dåligt under hela högstadiet. Det var första gången i mitt liv som jag kände mig djupt deprimerad. Jag förstod ingenting – vi hade ju mat på bordet tre gånger om dagen, mer kläder än jag någonsin ägt i Thailand och för första gången hade jag ett helt eget rum.

Materiellt sett hade jag allt, men jag var olyckligare än någonsin.

Det blev också början på en smärtsam splittring hemma. Det blev mycket bråk. Min mamma förstod mig inte alls. Hon såg hur jag började förändras, hur jag bit för bit blev en annan person än den dotter hon kände från Thailand. Hon krävde att jag skulle fortsätta vara den lydiga thailändska flickan som ständigt hjälpte till hemma. Men i min desperata längtan efter att passa in och överleva i skolan kände jag mig tvingad att bli som de svenska tjejerna. Jag började till och med skämmas över min familj.

Klyftan mellan mina två världar blev smärtsamt tydlig en dag när jag cyklade till marknaden i grannbyn med min bonuskusin och hennes vänner. Hon var min styvpappas systersdotter, ett år yngre än mig. Med fickpengar från min mamma i fickan letade jag genast efter något att köpa till min lillasyster. De andra tjejerna, som bara handlade till sig själva, tittade oförstående på mig.

– Varför köpte jag inte till mig själv?

Jag var uppfostrad med att familjen alltid kommer först. I Sverige mötte jag ett större fokus på individen än jag var van vid. För att passa in försökte jag anpassa mig till det nya sättet att tänka. Men det fanns en mörk baksida med den läxan: konstigt nog blev jag bara mer och mer olycklig ju mer jag försökte bli någon annan än mig själv.

När jag tänker tillbaka är det just rasterna jag minns starkast. Under min första tid i Sverige hade jag åtminstone haft min bonuskusin – min styvpappas systersdotter, ett år yngre än jag. Hon var ovanligt mogen, omtänksam och otroligt snäll. Tack vare henne fick jag vara med hennes vänner i byn. Med dem fanns inget av det där utmattande tjejdramat; vi kunde bara vara tillsammans. Hon gjorde att jag kände att jag hörde hemma.

Men när jag började högstadiet förändrades allt. Jag fick börja på en annan skola och den tryggheten slets bort. Där stod jag ensam igen.

Jag tillbringade otaliga raster med att bara försöka överleva min egen osynlighet. När ensamheten på skolgården blev för svår och brännande gick jag inomhus. Jag sökte mig till toaletterna.

Jag minns hur jag gick in i båset, låste dörren om mig och satte mig på toalettlocket. Där inne, i det lilla utrymmet, andades jag ut. Jag satt helt stilla och väntade. Jag lyssnade på skratten och de springande stegen utanför i korridoren och bad i tysthet att rasten snart skulle vara över.

Toaletten blev mitt enda gömställe, den enda platsen där ingen kunde se att jag inte var vald och där jag slapp spela teater.

När jag började på gymnasiet trodde jag att jag äntligen hade hittat min sanna identitet. Men i efterhand inser jag att jag fortfarande bara sökte efter mig själv och försökte förstå var jag hörde hemma. Under en period trodde jag att jag hade funnit min plats bland mina vietnamesiska vänner, men idag förstår jag att det snarare var en viktig del av min långa resa mot att hitta den jag egentligen var.

Kapitel 5: När ansvar blir en livsstil

Moderskapet, arbetet och att bära många människors behov samtidigt.

Kärlekens många språk

Idag ser jag henne annorlunda.

Jag ser kvinnan som arbetade på risfälten, på sockerrörsfälten och överallt där arbete fanns att få. Jag ser kvinnan som lämnade allt hon kände till för att resa till ett helt främmande land. Jag ser kvinnan som kämpade i åratal i detta nya land för att få sina papper godkända och hämta sina barn till Sverige, bara för att vi skulle få möjligheter som hon själv aldrig haft.

När jag tänker tillbaka inser jag att hon visade kärlek hela tiden. Bara inte på det sätt som jag som barn förväntade mig.

Min mamma sa sällan att hon älskade mig. Hon gav inga långa tal om känslor. Hon var inte den som kramades eller pussades. Men hon såg alltid till att det fanns mat på bordet. Hon tänkte alltid på oss barn, och om någon av oss behövde hjälp fanns hon där.

Än idag, om något händer eller om vi behöver stöd, är hon den första som vill hjälpa till. Om vi behöver pengar försöker hon alltid hitta en lösning. Om vi behöver något praktiskt ställer hon upp utan att tveka. Det är hennes sätt att älska.

Som barn i ett nytt land såg jag det inte. Jag letade efter ord som aldrig kom och efter bekräftelse som visades på ett annat språk än det jag förstod. Idag förstår jag att kärlek har många språk.

Vissa människor säger "jag älskar dig".

Min mamma lagar mat.

Hon arbetar hårt.

Hon oroar sig.

Hon hjälper.

Hon finns där.

Det är hennes sätt att säga att hon älskar oss. Och kanske är det först nu, efter att själv ha blivit mamma, som jag verkligen förstår hur mycket kärlek som har funnits där hela tiden.